Då är jag hemkommen från mötet jag hade. Visserligen tog det bara 10 minuter och sedan var det klart. Vi har bokat in en tid för nästa möte. Vad det är vill jag inte säga förrän jag vet säkert hur det kommer att bli längre fram. Men jag hoppas naturligtvis på det bästa. För detta är någonting jag länge saknat i mitt liv ska ni veta!

Annars känner jag mig en smula disträ. Jag går liksom omkring och oroar mig för massa småsaker som egentligen är ganska onödiga. Imorgon har vi vår första examinerande uppgift, den som jag sedan ganska långt tillbaka är klar med. Jag ska visserligen läsa igenom allting igen men ändå kan jag inte sluta oroa mig för att det ska gå åt fanders. ”Tänk om..” är meningar som konstant rullar i mitt huvud. Egentligen är det ganska meningslöst. Jag menar, man gör så gott man kan och går det åt helvete får man väl försöka på nytt. Det är lättare sagt än gjort. Eftersom att jag är en person som aldrig kan vara riktigt nöjd med vad jag gör eller hur jag presterar så är det ju svårt att slappna av. Förra året kunde jag sitta uppe nätterna igenom på en grej som egentligen kunde vara en skit-uppgift. Det kunde exempelvis vara ett allmänt informationsmail som jag tog på mig uppgiften att maila ut till min klass. Jag kunde alltså på allvar sitta i flera timmar och pyssla med det där mailet, för att ingen sedan skulle kunna gå och anmärka på mig att det var felstavat eller att jag trampade någon på tårna genom att skriva något olämpligt. Det var i och för sig då, jag lärde mig att man alltid trampar någon på tårna och att man inte kan tillfredsställa alla oavsett hur mycket man än anstränger sig.

Ändå kliar det i fingrarna över denna ständiga perfektionismen. Kanske är det på grund av att några av mina förebilder har varit perfektionister. Jag är en sådan person som gärna läser min egen blogg och gärna flera gånger om. Varje gång jag hittar ett ord jag har stavat fel på eller att meningen blivit konstig, eller att jag helt enkelt inte är nöjd med mitt ordförråd kan jag driva mig själv till vansinne och bli arg på mig själv. Jag är verkligen min största kritiker bortsett från mina föräldrar. Men det är i och för sig ingenting jag tänker diskutera här..

Just nu är jag alldeles för uppe i varv för att gå och lägga mig. Istället tänkte jag ta skoluppgiften som vi har tills imorgon och börja läsa den. Tända ett stearinljus och sätta mig till ro och se ut över stans elektriska ljus. 

 

Jag ska snart pipa iväg till biografen där jag och en polare ska hämta upp våra biljetter inför filmen "puss". Jag har inte hört någonting om den så det ska bli kul ifall det blir bu eller bä. Innan ska jag och observera att bara jag ska trycka i mig gris-mat som är ett annat ord för skräpmat i mitt ordförråd. Ja, en gris kan jag lugnt identifiera mig med. Det måste vara ätstörningarna som fortfarande spökar. Antingen äter jag ingenting och då menar jag verkligen ingenting - som den helgen i somras i Varberg då jag drack några glas äpplejucie under hela helgen och då skojar jag inte.

Nu har det det gått åt andra hållet. Jag äter, äter och äter. Jag är en sådan person som gärna äter själv i alla fall när det gäller gris-mat. Men är man hungrig så är man. Jag vet att det bara är jag som bryr mig,  för min polare gör det då rakt inte. Jag har i alla fall kompenserat upp det hela med att köpa naturgodis och loka till filmen. Kanske jämnar det ut sig lite?

/Puss!

I natt har jag sovit som en prinsessa (dock inte hon på ärten). Jag har med andra ord sovit väldigt bra! Så det går åt rätt håll.
Sockersuget går också åt rätt håll känner jag. Jag har kommit på mitt knep - äta äpplen. Jag älskar frukt och vad är inte bättre då än att köpa med sig äpplen hem och kanske lägga ett i väskan när blodsockret sjunker?

Det ser ut att bli en fin dag idag och ännu har dagen inte riktigt börjat. Jag har suttit här och sett på feel-good filmen "Love Actually". Jag älskar feel-good filmer och när man får skratta. Det finns så mycket elände i världen som visas på nyheterna, att jag tycker man borde få skratta långa stunder varje dag. Lider man dessutom av depression är närheten till skratt ännu viktigare.

Annars känner jag mig lugn och glad. Jag är långt framme när det gäller skolarbetet och behöver inte stressa för fem öre. Något jag däremot ska försöka hinna med idag,det är att ringa till min nya praktikplats och presentera mig. Dessvärre har jag telefon-fobi och avskyr att ringa till folk. När jag var yngre var jag alltid tvungen att skriva ner på en papperslapp vad jag skulle säga så jag inte skulle få tunghäfta.

Hursomhelst har början på denna morgonen varit strålande och ikväll piper jag iväg på bio.

/Puss!

 

Vilken dag det har varit för mig idag. Skolarbetet på morgonen som bestod i att måla två bilder till en sångsamling gick smidigt. Klippningen gick ännu smidigare och sedan när jag kom hem somnade jag pang, bom! I gårkväll tog jag sömntabletter och stoppade i mig två då jag inte såg någon effekt natten innan. Istället fick jag världens biverkningar. Hela dagens har det känts som om jag varit rejält bakfull och haft en träningsvärk från helvetet. Jag har sovit flera timmar på dagen och varit helt väck i bollen. Det är först nu som jag piggnat till lite och har jobba med skolan. I natt blir det ingen sömntablett då jag ändå inte börjar förrän klockan 13 imorgon, dessutom är jag fortfarande väldigt trött.

Magen står åt alla håll och jag har kastat all skräpmat jag kunde hitta. Nu är det slut med skräpmat och det är dags för mig att på allvar ta tag i träningen igen. Jag ser det inte som någon ansträngning, tvärtom älskar jag att träna! Jag mår också alltid mycket bättre om jag inte äter skräpmat.

Imorgon har jag fyra timmar lektion då vi ska ha gympa. Jag är jätte peppad och älskar att springa runt och leka. Träningskläderna är framme och träningsskorna är ner packade. Here I go!
På kvällen ska jag på bio och se den nya filmen puss
tillsammans med en polare. Då blir det nyttig snacks, iform av Lokavatten och naturgodis!
Nu ska jag tvätta håret och sedan krypa ner i sängen, jag är vrååltrött!

/puss